...efter det sedvanliga morgonfrosseriet, det går inte att använda något annat ord om jag skall vara ärlig ...jag åt mängder med papaya, mango och andra frukter varje morgon... kom Andres (vår guide, man ger sig inte ut på promenader i Tyrona Parks berg/regnskogar utan en guide, som känner farorna och man måste vara vaccinerad mot Gula Febern!).
...och det var dags för vandringen upp på berget till indianernas ”glömda stad”. En ruin sedan spanjorena krossade indiankulturen i början av 1600-talet (de tog dem som slavar, dödade många och många dog av de sjukdomar spanjorerna förde med sig...en av historiens alla folkmord)...
En stund efter att vi påbörjat vandringen anslöt sig en liten svartvit hund, en tik. Hon hade tydligen beslutat följa med oss på vandringen och hon visade sig vara mycket nyttig...då hon var den första att upptäcka ormar m.fl. djur...och djur såg vi...mängder av... vackra fjärilar, apor, fåglar, ödlor, ormar...en giftig och en vacker trädorm...det var inte så mycket insekter, vi var väl skyddade av den ”moskitspray” vi täckt oss med och blev inte bitna...vi såg dock några gigantiska gräshoppor, fjärilar och givetvis myror...idogt arbetande myror. Inte så svårt att inse var människan hittade iden till vägar...myrornas autostrador var väl i klass med många av våra gator...
...även blomsterprakten var helt fantastisk...blommorna på detta träd var ovanliga och vackra...vad de heter vet jag inte...
...som tur var hade jag bra skor och ca tre liter flaskvatten med mig...vandringen skulle bli tuff. Tänk er en naturlig stentrappa som vinglar 2.5 kilometer uppför ett berg, ibland var det renodlad klättring och balansgång...stigningen var 280 meter och temperaturen låg kring 40 grader....svettigt men värt mödan! Ofta låg ”trappstenarna” så att de slog emot en undre sten när man steg på den...en konstruktion indianerna medvetet valt för att ingen skulle kunna smyga upp...det hörs när sten slår mot sten.
...trots värmen, den kraftiga ansträngningen det var för kroppen i värmen var vandringen värd varje sekund, bara naturupplevelsen i sig, regnskogen, djuren....var en upplevelse jag aldrig glömmer.
Tayrona Park har mer än 100 olika däggdjur, bl.a. vackra kattdjur som Jaguar, Puma, apor, Kapybara o.s.v....mer än 600 fågelarter och ca 50 olika reptiler (se tidigare inlägg om Tayrona Park) hur många olika insekter är okänt, men vi hade tur och drabbades inte av moskiter m.m. Det var torrperiod och långt mindre risk än under regnperioden....men nattetid bör man INTE vistas i regnskogen!
Jaguar. (...önskar jag sett en sådan...men får nöja mig med det morrande varningsljud jag hörde en natt...antar att en annan ”katt” kom in på reviret).
Ung Kapybara...de kan tydligen nå en längd av 130 cm...inga små gnagare!
...en liten apa som nyfiket studerade mig!
Vackert blåfärgad ödla.
Mariposa. (Fjäril på spanska).
...och en Santa Marta parakit...en av många vackra fågelarter i området.
Det finns sex olika indianstammar vid Sierra Nevadas fot...Jjka-, Zanka-, Arzarios-, Arhuakos-, Kankuamos- och Kogui-stammen. Den ”glömda staden” tillhörde Koguistammen (allt enligt vår guide) och även nu bor ett par familjer där...
...”staden” hade en gång bestått av ca 250 större terrasser uppbyggda av sten, ibland av imponerande storlek...hur lyckades indianerna bygga upp dessa murar, trappor m.m.? Men de hade tydligen en avancerad teknik och kunde (antagligen med hjälp av vatten (?)) t.o.m. borra fina hål i mycket hårda ädelstenar och hade kunskapen att forma guld till vackra smycken m.m....
...när den ”glömda staden” återupptäcktes på 1800-talet försvann många skatter till Europa. Men det finns mycket kvar i Colombia och den största samlingen indiankonst...och den vackraste, hittar man i Guldmuseet i Bogota...en kvarts miljon föremål i den ädla metall, som indianerna t.o.m. använde för att tillverka metkrokar...en avslappnad, naturlig inställning till en metall den vite mannen t.o.m. dödar för att äga...
Många skatter ligger säkert dolda i Colombias djungler...och vem har inte hört legenden om ”Eldorado”?
Vi tog en hel del små pauser under vandringen uppför berget, man fick dricka ofta och även den lilla hunden blev törstig i värmen...(Andres hade en låda med ett lock som fungerade bra som vattenskål till hunden, lådan innehöll utrustning för att dra ut orm- och skorpiongift...om vi nu skulle klanta oss!) ...den lilla hunden, hon följde oss troget och väntade ibland tålmodigt på de tvåbenta vandringsmännen...jag vill påpeka att man INTE skall ge sig ut på denna typ av vandring om man har hjärtbesvär, har kraftig övervikt eller har dålig kondition...skulle det hända något så är hjälpen inte speciellt nära.
Väl uppe, njöt vi en bra stund av den syrerika luften och ruinerna som mötte oss...de skapade en känsla av att tiden stannat och man anade nästan ljudet av all aktivitet som fanns då staden var vid fullt liv...men även idag lever indianer i området, på nästan samma sätt som innan ”de erövrande europiderna” kom...
....ni ser en ung indianpojk på bilden nedan...man ser att det är en pojk på väskan han bär....flickorna bär alltid halsband av korall/snäckor.
...och här nedan ser ni en bild av Colombias förbannelse...kokabusken!
Kokabuskens blad är inte av ondo...men den ”destillerade” produkten Kokain är en källa till destruktiv död och girighet...hur många som dött indirekt och direkt av det giftet och hanteringen kring det, är det nog ingen som vet...?
Indianerna har kvar sin urgamla rätt att nyttja kokabladen...när de tuggas ger det energi...lite mer än en flaska energidryck och är en medicinsk förutsättning för att klara det många gånger tuffa liv indianerna lever i bergen. Som vanligt är det ”europidens” girighet som förvandlar kokabuskens blad till ett dödligt och destruktivt gift!
Vandringen nedför berget var nästan lika tuff och nu var värmen än värre, trots att regnskogen bildade ett lätt svalkande tak över oss...
...nedstigningen var en kilometer längre och vi vandrade i torra små bäckraviner, fulla av lös sand och svarta små runda, hårda nötter...allt gömt under nedfallna löv...så det fanns en stor halkfara...vilket jag blev varse några gånger. Den lilla hunden hade hela tiden följt oss...hon hade varit ett trevligt inslag under dagen och när vi kom fram till första serveringen...efter några kilometers vandring utmed stranden...
...så fick hon en ”barnportion” av menyns bästa kötträtt som belöning. Hon låg nöjd kvar i skuggan och sov när vi fortsatte vandringen mot hotellet...
....det var en njutning att återkomma till hotellet och ta sig en iskall öl...vandringen kändes i kroppen och vi hade gått mer än en mil i värmen...men dagens vandring hade varit en stor njutning i sig...som alla vandringar jag gjort i Colombia och framför oss väntade kvällens stora middag...en passion av smak!
...tanken går till några rader i Paulo Cohelos roman ”Pilgrimsresan”...dessa:
””När man färdas mot ett mål”, sa Petrus, ”är det mycket viktigt att vara uppmärksam på vägen. Det är vägen som visar oss det bästa sättet att komma fram, och den berikar oss medan vi går den. Om man jämför det med älskog skulle jag säga att det är smekningarna under förspelet som avgör hur stark orgasmen blir.” ...den tropiska kvällens måltid var nästan en orgasm, en perfekt belöning efter ”vägen”...liksom den tropiska solnedgången och nattens otroliga stjärnhimmel...och jag sov gott den natten, påverkad av endorfinet vandringen producerat...
Denna vackra bild, på en nektarätande Kolibri är en bra symbol för Colombia. Skönheten och styrkan finns där...landet är däremot inte litet. Variationen i klimat...allt från "alpina" landskap, till vad som kan liknas vid svensk sommar/försommar (året runt) , till medelhavsklimat och det tropiska. Variationerna märks på alla de olika maträtter du finner lokalt...alla med en god smak (minst sagt). Variationen vad det gäller frukter är otrolig...och verkligen njutbar.
