...en vacker gammal indianlegend från Amazonas om hur den sköna stora Vattenliljan skapades. Tydligen har Viktoria amazonica många färgvarianter, många vackra ansikten...
...jag berättar legenden fritt efter Charito Ushinahuas version.
Den unga vackra indianflickan, Leticia, lyssnade ofta till sin fars berättelse om den vackra och mäktiga krigarguden som bodde i månen. Under sin uppväxt hörde hon legenden återkommande, hennes far, som också var stammens väl aktade hövding, berättade den ofta. Med tiden blev hon djupt fascinerad av berättelsen och en stark kärlek till krigarguden växte fram. Ingen av stammens unga, vackra män dög åt henne...hon blev alltmer fixerad vid sin kärlek. Hon stod emot alla friare och sin familjs bön att hon skulle välja sig en man...hon insisterade på att vänta på krigaren i månen, som i hennes sinne skapat en bild av den vackraste, starkaste, modigaste och kärleksfullaste man som fanns. De nätter fullmånen lyste klarast tillbringade hon i djungeln, allt i ett försök att fånga fullmånens silverstrålar av ljus...för att därmed fånga sin älskade. Hon dansade ofta i månljuset, under det att hon smekte sig själv...och drömde om krigarens smekande händer, starka armar...och kraft.
Det gick ett par år, Leticia hade blivit än vackrare och familjen gjorde allt i sin makt för att övertyga henne om att krigarguden i månen bara var en legend...en illusion...men förgäves, Leticias kärlek till guden bestod och växte än mer...
En natt, när fullmånen lyste ovanligt klar...gav sig Leticia ut i djungeln...fast besluten att fånga sin älskade. Plötsligt såg hon fullmånens spegling i en liten sjö...och övertygad om att hennes krigargud äntligen lämnat månen och nu fanns i sjön....slängde hon sig i vattnet...under sökandet efter sin imaginära älskare, drunknade hon...
...men, helt enligt legenden, existerade månens krigargud verkligen och han blev så berörd av den unga indiankvinnans kärlek, över hur förolyckats och därmed offrat sitt liv i sökandet efter närhet till honom...
...att han i sin sorg över hennes död, lät hennes själ återuppstå...nu i form av den vackraste vattenlilja någon levande skådat...hon blev en stjärna i Amazonas vatten...en stjärna som bara öppnar sin blomkrona fullt under riktigt klara nätter, när månen är full...då hon kan se sin älskade tydligast.
Så föddes denna vackra vattenlilja, Viktoria amazonicas...och än njuter vi av hennes skönhet.
När jag läser gamla legender från världens alla hörn, så slår det mig hur lika vi människor är...över tid, plats och kulturvariationer. Hjärtats hunger, själens längtan...är densamma, oavsett tid och plats.
Mvh Thomas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar